Hejdå.
Ett par dagar innan studenten somnade vår lilla Kasper in. Efter några epilepsianfall var det enda rätta att låta honom somna in. Så att han inte behövde lida längre. Han blev hela 13 år. Han var gammal och lite skruttig men ändå pigg och alltid alltid glad. Vi brukade säga att "han är så snäll så han är dum".
Kasper. Det är tomt nu utan dig. Tomt i hörnet där din korg brukade stå och där du brukade ligga och snarka så att fönstrena skallrade. Det är tomt när jag kommer ner på morgonen och ingen kommer och nosar på min hand. Det är tomt i hallen när jag kommer hem. Det är tomt under soffan där du brukade ligga och tugga på ett ben vid våra fötter. Det är tomt på gräsmattan. Det är tomt överallt. Det är tomt tomt tomt.
När mamma ringde och sa att de inte skulle ha med dig hem från sjukhuset blev allt liksom så ekande. Jag var i skolan och var tvungen att sitta inne på toaletten i en halvtimme innan jag kunde hämta mina saker och ta cykeln hem till tomheten.
Men sen kom studenten och jobb och arbetsintervju och körkortsplugg. Så mycket att göra så jag hann liksom aldrig sörja ordentligt. Men kanske var det bra också. Att ha något annat att tänka på än tomheten som blev. Kanske blev det lättare så. Saknaden är stor. Jag saknar dina alldeles för ulliga tassar och öron. Din nyfikna nos. Jag saknar till och med dina pälsdammråttor och den unkna lukten när du var blöt. Nu har du det bra. Nu är du ung och stark igen. Någonstans. Något när. Vi saknar dig. Vi älskar dig. Hejdå fina Kasper <3
